Det var flera år sedan jag överdoserade post-rocken och allt vad den innebär. Alla dessa svåra "obrydda" band med alldeles för långa låttitlar. Det blev för mycket helt enkelt. Där med inte sagt att guldkornen består. Men så av en tillfällighet sprang jag på P.G. Lost för en tid sedan. De har i dagarna gjort sitt tredje släpp In Never Out och det lever upp till de två tidigare verken. De känns som en frisk fläkt i en uttjatad genre.