Gud, Satan och människan
Jag minns första gången jag hörde Si Monumentum Requires, Circumspice. Det första kapitlet i Deathspell Omegas trilogi om Gud, Satan och människan. Jag blev hänförd, känslan var nästintill sakral. Idag är skivan en modern klassiker, en milstolpe inom black metal och detta trots att det bara passerat sex år sedan den släpptes. Tre år senare kom det andra kapitlet Fas - Ite, Maledicti, in Ignem Aeternum och jag blev riktigt besviken. Jag hade hoppats på en ren fortsättning av föregångaren men istället levererades ett album där bandet utvecklats rejält. Skivan har ett tekniskt fokus och låtarna är betydligt längre. Än idag känns den ganska svårgenomtränglig. För några veckor sedan kom så slutligen det tredje och avslutande kapitlet Paracletus. Ryktena från dem som haft privilegiet att lyssna på promon lovade en tillbakagång, men samtidigt en form av utveckling. Efter att själv ha gett plattan tid tycker jag att den känns som det bästa av båda tidigare kapitel. Jag håller med om ryktena och tror att Paracletus på sikt kommer växa till ett mästerverk, om än inte lika starkt som Si Monumentum Requires, Circumspice.