PASSION BEFORE FASHION

2011-03-05T11:48:00.000+01:00

Den här föreställningen är slut. Väl mött på andra sidan.

PASSION BEFORE FASHION

2011-02-25T15:07:00.000+01:00

2011-02-05T12:29:00.002+01:00

2011-01-03T14:46:00.000+01:00

Cover: Zbigniew M. Bielak

Musikåret 2010
A Swarm of the Sun - Zenith
Alcest - Écailles De Lune
Burzum - Belus
Deathspell Omega - Paracletus
Ghost - Opus Eponymous
Hans Zimmer - Inception
Nachtmystium - Addicts Black Meddle Pt II
The Open Up and Bleeds - An Act Of Love And Violence
Tid - Giv Akt
US Christmas - Run Thick In the Night
Watain - Lawless Darkness
Woven Hand - The Threshing Floor

2010-12-24T09:26:00.002+01:00

Sol Invictus

"But unto you that fear my name shall the Sun of righteousness arise with healing in his wings."

- Malachi 4:2

2010-12-21T15:54:00.001+01:00

Foto: AMC

Lost i zombiemiljö?
Hälften av The Walking Deads första säsong har nu sänts och jag måste säga att jag är besviken. Visst är den underhållande och bitvis riktigt snygg men den där riktiga AMC-känslan infinner sig aldrig. Den känns snarare vara gjord av något av Hollywoods riktiga mainstreambolag än det AMC som gjorde Breaking Bad och Mad Men. Karaktärerna känns på tok för stereotypa och har alldeles för tydliga agendor. Skådespelarinsatserna är tämligen mediokra bortsett från Michael Rooker och Norman Reedus som spelar de egentligen enda intressanta karaktärerna börderna Dixon. Att en serie som denna har TV-14 rating säger dessutom en hel del. Exploderande huvuden är OK. Bröst, absolut inte. Huruvida den är förlagan trogen eller ej kan jag inte uttala mig om men fortsätter seriens nästa hälft i samma stil så vet jag inte om jag fortsätter titta.

2010-12-03T16:25:00.001+01:00

Gud, Satan och människan
Jag minns första gången jag hörde Si Monumentum Requires, Circumspice. Det första kapitlet i Deathspell Omegas trilogi om Gud, Satan och människan. Jag blev hänförd, känslan var nästintill sakral. Idag är skivan en modern klassiker, en milstolpe inom black metal och detta trots att det bara passerat sex år sedan den släpptes. Tre år senare kom det andra kapitlet Fas - Ite, Maledicti, in Ignem Aeternum och jag blev riktigt besviken. Jag hade hoppats på en ren fortsättning av föregångaren men istället levererades ett album där bandet utvecklats rejält. Skivan har ett tekniskt fokus och låtarna är betydligt längre. Än idag känns den ganska svårgenomtränglig. För några veckor sedan kom så slutligen det tredje och avslutande kapitlet Paracletus. Ryktena från dem som haft privilegiet att lyssna på promon lovade en tillbakagång, men samtidigt en form av utveckling. Efter att själv ha gett plattan tid tycker jag att den känns som det bästa av båda tidigare kapitel. Jag håller med om ryktena och tror att Paracletus på sikt kommer växa till ett mästerverk, om än inte lika starkt som Si Monumentum Requires, Circumspice.

2010-11-24T15:16:00.000+01:00

Vacker smärtsam realism
Det råder ingen tvekan om att Alejandro González Iñárritu tillhör skaran av vår tids mest intressanta regissörer. Hans senaste film Biutiful, har han både regisserat och skrivit, utspelar sig i ett diskbänksrealistiskt Barcelona långt från Gaudi och tapas. Jag får känslan av att den är ett medvetet steg bort ifrån Hollywood och mexikanerna, Alfonso Cuarón och Guillermo Del Toro har varit med och producerat filmen, visar att de klarar sig utmärkt på egen hand. Filmen är nattsvart men utan tillstymmelse av sentimentalitet. Karaktärer förintas utan att ackompanjeras av orkestrar. Ingenting är övertydligt. Bara realistiskt. Och tungt.

2010-11-19T16:56:00.001+01:00

Illustration: Liquid Comics

Indisk historia
Är det någon som har något att säga om Grant Morrison och Mukesh Singhs 18 Days som kom i somras? Själv har jag bara sett previews på Newsarama och de ser fantastiska ut. Och nu när alla åtta delar av Morrisons Joe the Barbarian släppts borde det dyka upp ett album snart?

2010-11-03T15:32:00.000+01:00

För en vecka sedan gick Stockholms Filmfestival ut med programmet för 2010 års festival och jag måste erkänna att jag blev ganska besviken. Jag hade kallt räknat med nya verk från bland annat Arronovsky, Boyle, Coens, och Noe men icke. Två tippade rullar får jag dock se; Iñárritus Biutiful och Afflecks I'm Still Here. Utöver de två har jag hittills åtta andra filmer. Tips på fler mottages tacksamt.

2010-11-01T17:27:00.000+01:00

NAM är ett japanskt kollektiv på tio personer, en blandning av grafiska designers och fotografer som jobbar ihop i diverse spännande projekt. Det känns unikt, fräscht och bitvis intressant.

Varning för full screen och musik. Bådadera går dock att stänga av.

2010-10-27T15:31:00.001+02:00

Steampunk apokalyps
Jag kan erkänna att en av anledningarna till att jag kollade in Enslaved var att Alex Garland skrivit dess manus, att Andy Serkis regisserat spelets cut scenes spelade dock mindre roll. Men det var inte den platta och röriga storyn som fick mig att gilla spelet. Inte heller var det någon av de tre ultrastereotypa karaktärerna. Vår hjälte Monkey har lika brett mellan tummen och lillfingret som hacker-tjejen Trip har mellan skuldrorna. Dessutom är den "roliga" sidekicken Pigsy både smället, äckligt och klumpig.

Men spelglädjen är ständigt närvarande i det 14 kapitlen. Och spelet har en bra mix av action och äventyr. Tänk God of War möter Uncharted, både i spelstil och upplägg. De steampunk och post-apokalyptiska miljöerna är egna och spännande men grafiken lämnar en del att önska. Musiken är bitvis riktigt stämningsfull och bra. Ett hett tips om du vill spela ett linjärt action-äventyr.

2010-10-20T16:07:00.001+02:00

Foto: AMC

Madison Avenue ad men
I den fjärde säsongen av Mad Men staplas etiska och moraliska frågor på varandra. Dess ton är mörkare ton än tidigare. Karaktärerna har decimerats något om man har istället fokuserat på huvudkaraktärerna vilket jag tycker man vann persondjup på. Estetiskt sett är den lika utstuderad som tidigare säsonger, minsta detalj är genomtänkt och inget har lämnats åt slumpen. Att det blir ytterligare en säsong råder ingen tvekan om men det lär dröja. Å andra sidan ersätts dess tid i tablån av The Walking Dead så jag gnäller inte.

2010-10-14T10:43:00.003+02:00

Foto: HBO

Mer terapi
Som en blixt från klar himmel meddelar HBO att man har gjort en tredje säsong av In Treatment. Detta trots att Be 'Tipul, som serien baserar sig på, består av två säsonger. I vanliga fall hade jag svurit över pengakåta amerikaner som vill mjölka ur varenda öre ur något som gått bra. I detta fall är det annorlunda, jag har full tillit till HBO och längtar redan till de börjar sända seriens fortsättning.

2010-10-13T13:43:00.006+02:00

Ett mindre imperie
År 2010 är det tyvärr få hardcore-akter som imponerar på mig men Madball är ett av dem. Deras åttonde platta Empire släpptes igår och efter ett varv kunde jag konstatera att jag fått ganska exakt vad jag väntat mig. Varken mer eller mindre. Lämpliga taggar; Machoideal, svett, vänskap, adrenalin, NYHC, kärlek och framför allt hardcore!

2010-10-05T16:07:00.010+02:00

Omslag: Claudio Marino

Giv akt
Ladda ner Tids nya platta Giv Akt gratis från Sounds of Zilence.
Säg åt dina polare att göra detsamma.

2010-09-23T22:31:00.008+02:00

2010-09-23T22:24:00.001+02:00

"Ingen nostalgi - ingen pessimism - ingen återvändo"

- F. T. Marenetti

2010-09-19T12:53:00.002+02:00

2010-09-06T16:46:00.004+02:00

Vee Speers imponerar
Annie Leibovitz utställning på Fotografiska imponerade föga på mig. Kvantitet framför kvalitet och ett gäng kända ansikten. Högt överskattad i mina ögon. Någon som däremot imponerade på och rörde vid mig var Vee Speers och hennes utställning The Birthday Party. Vackert och talande. Igår var sista dagen för att se den men den nyfikne kan se tre av bilderna i 70x50 format hemma hos mig.

2010-09-06T16:34:00.007+02:00

Banksy – en gång till
Banksy har uppdaterat sin sajt med ett gäng konstverk i båda kategorierna. Bitvis fullkomligt lysande, i vanlig ordning. Ovan en modifierad gatukarusell tillägnad BP.

2010-08-30T15:00:00.004+02:00

Neurosis - Live At Roadburn 2007
När det kommer till live-skivor är jag sällan intresserad. Oftast håller inte ljudkvalitén måttet och live-känslan dränks i majoriteten av fallen i pubertala vrål. I mitt fall är Neurosis kanske inte helt oväntat ett undantag i detta fenomen av skivor. 2002 då de släppte sin första live-platta Official Bootleg 01: Live In Lyon (som redan året efter fick uppföljaren Official Bootleg 02: Live In Stockholm) blev jag motbevisad - vissa akter är intressanta nog att lyssnas på i detta format. Med ett bra ljud, där nyanser som hålls tillbaka på skiva lyfts fram, och en energi så intensiv att den känns fysisk särskiljer sig Neurosis ännu en gång från dagens metalscen. Nu åtta år senare ger de ifrån sig ytterligare en live-skiva, denna gång inspelad på Roadburn-festivalen 2007. Gå och köp!

2010-08-20T15:25:00.005+02:00

Mörkret kommer
Hösten är i antågande och det innebär ökat kulturintag. Det är lite skralt på både film och skiv-fronten men konserterna börjar hopa sig. Här är en kort lista på vad jag ser fram emot mest:

FILMER:
• Black Swan
• Enter The Void
• The Killer Inside Me

TV-SERIER:
• Boardwalk Empire
• The Walking Dead

SKIVOR:
• Clint Mansell - Black Swan
• Envy - Recitation
• Tid - Giv Akt
• USX - Run Thick In The Night

KONSERTER:
• Astral Projection
• Enslaved
• Marduk
• VNV Nation
• Watain

Foto: AMC

2010-08-12T15:45:00.005+02:00

Pre-The Wire
The Corner är en sex avsnitt lång HBO-serie baserad på verkliga händelser. Manusförfattarna är samma som i nedanstående inlägg men med Ed Burns istället för George Pelecanos. Den som sett The Wire kommer känna igen sig, flera av skådespelarna är desamma och de skitiga gatorna i Baltimors periferi likaså.

I jämförelse med Menace II Society, som utspelar sig vid ungefär samma tidpunkt och handlar om människor i liknande förhållanden, så är The Corner starkare och den känns mer trovärdig. Skådespeleriet är betydligt bättre och karaktärerna har ett realistiskt djup. Dessutom är den fri från filmiskt neonljus som den tidigare vältrar sig i.

2010-08-07T15:48:00.005+02:00

Post-The Wire
George Pelecanos, David Mills och främst David Simon är alla manusförfattare till HBO's underbara serie The Wire. Efter dess fem säsonger gick de vidare och skapade Treme. En dramaserie som utspelar sig i New Orleans, tre månader efter Katrinakatastrofen. På ytan har den inte mycket gemensamt med sin föregångare, bortsett från en handfull skådespelare, men tittar man på djupet så hittar man samma sätt att se på människor, lika välskrivna karaktärer och historier som intresserar och griper tag på samma sätt. Betoningen ligger på människoöden och musik (jazz). New Orleans ligger i ständigt fokus. HBO har givit klartecken för ytterligare en säsong och jag peppar redan. Tyvärr avled Mills under inspelningen av första säsongen. Han kommer att vara saknad.

"Won't Bow Don't Know How."

2010-08-07T15:00:00.007+02:00

The love of liberty brought us here
Det franska krigsdramat Johnny Mad Dog utspelar sig i slutskedet av Liberias inbördeskrig (1989-1997). Den är oerhört stark och gripande utan att vara det minsta sentimental. Den debuterande regissören Jean-Stéphane Sauvaire gör helt rätt som litar fullständigt på det realistiska men/och vackra fotot och slopar nästan allt vad musik heter. Den dokumentära känslan är ständigt närvarande trots att den bitvis är bländande vackert. Skådespeleriet lämnar inget att önska, fast att majoriteten av skådespelarna är barn, streetcastade från Liberias smutsigaste gator. Sauvaire är förhoppningsvis att räkna med i framtiden.

Foto: Non Stop Entertainment

2010-07-13T11:47:00.005+02:00

One last goodbye
För en tid sedan läste jag att Buried Inside, ett band jag håller högt för sin egna stil och innovation, bestämt sig för att lägga hatten på hyllan. Deras två senaste fullängsplattor kommer fortsätta att gå varma hos mig, en lång tid framöver. Jag gläder mig åt att jag fick chansen att se dem tillsammans med Big Business och High On Fire i New York 2006 och passar på att tacka dem för att de släppte in en långväga konsertbesökare gratis.

2010-07-13T11:33:00.003+02:00

2002 släppte Roswell sin sexlåtars EP, The Nothing, tillsammans med Bridge Records och Only Ruins Records. Nu har Sounds of Zilence släppt den igen, för gratis nedladdning, som vanligt.

Foto: Fredric Sommer

2010-07-02T10:34:00.001+02:00

Efter att ha fått ett tips kollade jag in Martin Dauns hemsida. Gör det du också, han har talang.

2010-06-24T13:59:00.004+02:00

WE3 är en miniserie på tre nummer som är skriven av Grant Morrison och tecknad av Frank Quitely. Bakom det gulliga omslaget döljer sig en mörk historia om framtida vapensystem i form av djur med inplantat och rustning. Människan med teknologin mot naturen. WE3 rosades av seriekritiker mycket för sin visuella komposition (vilket är högst förståeligt då den känns både unik och nytänkande), likaså av djurrättsrörelsen men då för dess framställandet av djur. Jag fann den både spännande, vacker och med visst djup.

2010-06-16T11:37:00.005+02:00

I slutet av 2009 släppte det danska förlaget Faraos Cigarer en riktigt lyxutgåva av Inkalen. Det är den första gången samtliga sex volymer samlats på svenska, dessutom innehåller den ett mäktigt förord på hela 46 sidor med bland annat intervjuer med skaparna, förklaringar av universumet och dess världsordning. Jag vågar drista mig till att säga att Moebius och Alejandro Jodorowsky, dessa giganter i serievärlden, skapade ett riktigt mästerverk. En samtidssatir (av 80-talet) med starka politiska undertoner, komink, bländande vackra bilder, intressanta karaktärer och en spännande story. De metafysiska partierna passar mig som handen i handsken, både visuellt och filosofiskt. I denna utgåva har man valt den nyare av de två färgläggningarna som finns, mestadels på grund av att färgerna är för bleka i originalutförande. Tyvärr känns färgen för digital och den är full av övertoningar men färgerna i sig är starka och fina. Tack och lov är det inte den censurerade amerikanska versionen, ni kan se en jämförelse här. Säljer detta album bra så kommer förlaget fortsätta ge ut franska serier på svenska, s gör en kulturgärning: gå och köp Inkalen idag!

2010-06-16T11:27:00.001+02:00

2010-06-12T13:58:00.007+02:00

Lawless Darkness hade precis börjat sjunka in efter att ha gått på repeat i nästan två veckor när jag förra lördagen bevittnade ännu en konsert med Watain. Den femte i ordningen om jag inte tar fel. Förhindrade av spelstället fick de inte utsmycka scenen till fullo men det glömdes snart bort när de spelade nya låtar som Malfeitor, Wolves Curse och Reaping Death. Dessutom fick jag äntligen höra Stellarvore, som publiken gick miste om på deras tioårsjubileum när brandlarmet gick och konserten slutade tvärt och snopet. Trots det senaste albumets enorma styrka så når låtarna en primal nivå när de framförs live. Känslan av att en ren energi kanaliseras genom bandet är ofrånkomlig i min mening. Tyvärr var ljudet inte riktigt vad det borde de första låtarna och jag kände att det var något som saknades i sången. Watain har gjort ännu ett album som kommer gå till musikhistorien och jag ser redan fram emot att se dem igen.

Foto: Pete Woods

2010-05-29T20:04:00.000+02:00

Dennis Hopper 1936-2010

Foto: Mary Ellen Mark

2010-05-29T12:43:00.005+02:00

Woven Hand och Watain. JHVH och Belial. Två sidor av samma mynt, i min mening. Jag skulle kunna ägna en uppsats på kandidatnivå i detta ämne men detta inlägg ska handla om konserter.

Igår spelade Dave Eugene Edward och hans Woven Hand på Berns. Jag har bara varit på en konsert där tidigare då ljudet var katastrofalt. Igår däremot var det toppen. Woven Hands låtar gör sig väldigt bra med rejält tryck och hög bas. Det gav en puls som inte finns på skivorna. Många av låtarna framfördes i omskrivna liveversioner, både på gott och på ont, de bidrog till ett mycket råare och hårdare sound men att sången gick i en annan tonart på vissa favoritpartier sved lite. Låtvalet var superbt, en bra mix av nytt material och äldre "hits". Förra gången de spelade i Stockholm missade jag dem. Det lär jag inte göra nästa gång de kommer tillbaka.

Är Watain hälften så bra på lördag i nästa vecka kommer min konsertkvot för våren 2010 vara fylld trots att det varit skralt i övrigt. De har aldrig gjort mig besviken tidigare och med Lawless Darkness under bältet kan de bara vara bättre.

2010-05-28T16:17:00.002+02:00

De recensioner jag läst om Valhalla Rising har varit delade i två tydliga läger. De som hatar den och motsatsen. Jag sällar mig till de senare även om jag inte anser filmen vara fulländad. Nicolas Winding Refn har inte bara tagit ett stort steg från gangsters, narkotika och Köpenhamns smutsiga kvarter utan också från klassisk filmnarration. Valhalla Rising är ett pretentiöst psykadeliskt historiedrama. Vissa fragment påminde mig om Alexandro Jodorovskys filmer och i hans förra film Bronson kunde se en hel del Stanely Kubricks. Killen har bra smak och helt rätt förebilder. Det lågmälda fotot är det vackraste jag sett på länge, dessutom är den klippt tämligen långsamt. Musiken är sparsam, mörk och suggestiv, närmre rock än symfoni. Dialogen är minimal, karaktärerna kommunicerar snarare med kroppsspråk och blickar. Våldet är vackert men dess ljudeffekter är tyvärr hemskt överdrivna. Känslan av TV-spel är inte långt borta. Jag saknade dessutom något lite extra i storyn som var lite väl basal. All kudos till regissörer som vågar göra film som sticker ut!

2010-05-25T11:03:00.003+02:00

Jag är inget fan av Band Of Brothers, däremot är jag intresserad av andra världskriget och jag dyrkar HBO. Dessutom gillar jag Saving Private Ryan trots dess brister. Således var det inget snack om att jag skulle ta mig igenom The Pacific. Att det är väldens dyraste serie kan jag förstå, sceneri, kostym, animation och specialeffekter är nämligen av världsklass. Det vill säga ytan. Något djup är det alltså inte tal om. Karaktärerna är platta dialogen likaså. Seriens tio avsnitt är dessutom väldigt spretiga. Karaktärer kommer och går och jag ser inget direkt fokus. Ett ultra-amerikanskt slut hade jag väntat, men inte i denna magnitud av krigsfylleri. Nej jag återgår till Breaking Bad och påbörjar Treme istället.

2010-05-17T16:15:00.007+02:00

Osynliga Händer var bortsett från en middag i Vertigos regi med författaren, min första kontakt med Stig Sæterbakken. Boken börjar som en kriminalroman men gör snabbt en vändning till ett tungt relationsdrama där moralen står i fokus. Karaktärerna är högst trovärdiga och mångbottnade Det regniga och skitiga Oslo som målas ut känns realistiskt. Det täta språket är sparsamt vackert och ger inte utrymme för onödigt dravel. Ge mig mer!

Foto av: NRK

2010-05-10T15:58:00.008+02:00

Många tuffa loggor blir det när man samlar det mest intressanta banden från Watains releasefest, för det efterlängtade albumet Lawless Darkness. Armageddon Festival äger rum på Relentless Garage i London den 4-5 juni. Jag är redan peppad.

Tillägg:
Jag tar gärna emot tips på bra butiker i centrala London som säljer skivor, film, serier och militaria. Nytt som begagnat.

2010-05-09T12:45:00.001+02:00

Det har blivit mycket Rosetta den gångna veckan. Det började med att jag hittade deras split med Balboa från 2007. Den innehåller tre respektive två låtar per band samt ett spår där båda banden spelar tillsammans. Balboas scremo/post-metal-hardcore imponera föga men Rosettas två spår (10.23 och 12.21 min. långa) är desto bättre.

Senare i veckan fick jag slutligen tag på Rosettas senaste giv, albumet A Determinism Of Morality. De har inte givit ut någon fullängdare sedan 2007 men denna platta har varit väl värd väntan. Deras post-metal skiljer sig en hel del från genren i övrigt. Jag vet inte om de är de långa The Cure-inspirerade instrumentala partierna eller om det är de furiösa hardcoredelarna som gör det. En sak vet jag dock, Rosetta är förbannat bra.

2010-04-29T15:24:00.003+02:00

Det var 14 år sen H2O spelade tillsammans med Sick Of It All och Civ på Skylten i Linköping. Sen dess har jag bara sett hardcore-konstellationen en gång 2005 och då på Fury Fest i Frankrike. I tisdags gjorde de sitt enda Sverige-gig på Kulturhuset i Örebro. Publiken var delad i två tydliga läger, de gamla rävarna (30+) och den nya generationen (13+). Jag fick ganska exakt vad jag väntat mig. En bra blandning från deras fyra album, mycket energi och stor spelglädje. Avsaknaden av ett vettigt PA-system och den för låga scenen hade förstört många konserter men i detta fall rörde det mig inte i ryggen. Det är så här hardcore ska framföras!

"Passion before fashion"

2010-04-28T16:36:00.003+02:00

För en vecka sedan övertygade P.G. Lost mig om att det är Sveriges främsta hopp för post-rocken. De agerade förband åt överhypade Khoma, likt förra gången jag såg dem (2006?). Sedan dess har de utvecklats helt i min smak. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om bandet så är de ett guldkorn i den något utvattnade genren. Men fladdermössen som flög ut över publiken under sista låten, var de rekvisita eller inneboende på Debaser Slussen?

Foto av: Lolitanie.com

2010-04-20T16:42:00.003+02:00

Heavy Rain är utan tvekan ett av de bästa PS3-spel jag spelat. Precis som jag trodde hade det mycket av det jag tidigare saknat i TV-spelvärlden. Framför allt karaktärer med någorlunda djup som känns som riktiga människor. Storyn har betydligt fler dimensioner än valfritt spel från 2009 och tidigare, även om den saknar en hel del för att jämföras med en spelfilm. Det jag uppskattar mest är att man haft vuxna människor som målgrupp när man gjort spelet. Prostitution, självmord och kvinnomisshandel är vardagsingredienser i Heavy Rain. Visst innehåller det mycket aktionscener men fokus ligger på dramaturgi och inte spelteknik. Jag blev lika förvånad som glad varje gång ett par bröst blottades eller någon karaktär sa fuck rakt ut. Grafiken är vackert melankolisk och lämnar inte mycket att önska. Likaså musiken.

Det första slut jag spelade fram var så misslyckat och deprimerande att jag kände mig tvungen att spela om de sista kapitlen för att ändra utgången i storyn. Två gånger dessutom. Vad än Quantic Dream och David Cage släpper i framtiden kommer jag kolla in med spänning.

2010-04-13T16:25:00.006+02:00

Nordkorea upphör inte förvåna, intressera och skrämma mig. Likasinnade gör rätt i att lyssna på det senaste avsnitt av P3 Dokumentär, som nyligen börjat sända en ny säsong, och kolla in Vice Guide to North Korea på VBS.TV. Fotot kommer härifrån.

2010-04-12T15:09:00.003+02:00

Inte nog med att Hellboy/B.P.R.D-universumet utökades med spinoffen Abe Sapien. Nu har både Lobster Johnson och Witchfinder fått egna tidningar. Själv har jag bara tagit mig halvvägs igenom Hellboy och bara kommit tre nummer in i B.P.R.D men jag tycker det luktar major franchise. Min lokala seriehandlare hävdar dock att man håller lika hög kvalité idag som när man gav ut första numret av Hellboy. Är det någon oberoende som kan bekräfta eller dementera?

2010-03-27T15:41:00.002+01:00

Post-rock ska upplevas live for att njutas till fullo. Först då får nyanserna mellan lågmälda och hårda partier riktigt kontrast. Japanska Mono gav mig än en gång bevis på det när jag såg dem här om kvällen. Jag tycker de kunde tagit ut svängarna ytterligare lite och rent visuellt lämnar de en hel del att önska, men när jag slöt ögonen och bara lyssnade hamnade jag snabbt i ett underbart meditativt stadie. Trist bara att det alltid är folk som inte kan hålla käften stängd under de lägre partierna.

2010-03-25T10:11:00.012+01:00

I tisdags skulle Akira Kurosawa fyllt 100 år om han levat och lagom till det släppte Criterion boxen AK 100. Det är den mest kompletta box som släppts med regissörens filmer och jag har bara sett en dryg handfull av dem. Tyvärr är den lite i det dyraste laget ($319.00 + dyr frakt och säkerligen tull på det) men jag är grymt sugen.

Tillägg:
The Digital Bits har recenserat boxen och ger den följande omdöme:

"...it should go without saying that AK100 comes with our highest recommendation. Overall Rating: A..."

2010-03-22T16:34:00.004+01:00

Exerian gör grymt snygg vektorgrafik och clean magazinslayout. Mina absolut favoriterna är de alternativa affischerna för diverse TV-serier (scrolla längst ner på sajten för att se alla). Enkelt, rent och fräscht.

2010-03-17T15:59:00.002+01:00

För ett par veckor sedan laddade jag ner en spelbar demo av kritikerrosade Hevy Rain på PSN. Den gav verkligen mersmak. Det känns som detta är spelet jag väntat på sendan 2000, då jag spelade det överhypade Shenmue. Ett av de första tv-spelen som lovade starka karaktärer och en gedigen handling framför stora vapen och biffga bossar. Bara en sådan sak som att om en av ens (fyra) karaktärer dör så blir man inte Game Over utan spelet fortsätter helt sonika utan den. Nyfikna hänvisas till Gamereactor för en ingående recension. Jag måste köpa Heavy Rain. Nu.

2010-02-24T11:42:00.003+01:00

Min allra första kontakt med Rammstein var på Hultsfredsfestivalen i slutet av 90-talet, sedan dess har jag lyckats att missa samtliga av deras Sverigebesök. Således var förväntningarna på topp när jag begav mig till ett fullsatt Globen i lördags kväll. Förväntningarna visade sig vara fullt befogade. Det var fullt ställ från första låten. Lika mycket teater som konsert. En recensent skrev att bandet snarare hade manus än setlist och det ligger något i det. Den enda nackdelen som jag ser det var låtvalet som hade alldeles för stort fokus på den senaste given. Combichrist som agerade förband gjorde också väldigt bra ifrån sig. De är ett typexempel på TBM som blir bättre live när det blir ännu hårdare.

2010-02-23T15:33:00.001+01:00

Här kommer ännu ett dokumentärtips från VBS.TV. Swansea Love Story handlar om heroin och crackmissbrukare i den brittiska staden Swansea. När industrin lämnade staden ökade alkohol och drogmissbruket rejält, idag har det gått så lång att till och med 12-13-åringar missbrukar. Detta är ett ärligt och smutsigt porträtt av ett gäng tjejer och killar i min ålder.

2010-02-22T16:23:00.001+01:00

Det är mycket sällsynt. Men ibland händer det. Man lyssnar på en skiva för första gången och hör att det är något speciellt över den. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. I detta fall, Belus som är Burzums första platta på 11 år, tror jag det främst handlar om atmosfären och känslan. Ett är i alla fall säkert, Greven är tillbaka…

2010-02-18T16:11:00.002+01:00

Hur följer man upp en av världens mest sålda romaner (läs: över 80 miljoner exemplar)? Jo man skriver orden; "Cirkumpunkt", "den tatuerade mannen", "noetik", "Washington Monument" och "Frimurarorden" tillräckligt många gånger för att fylla ut 614 sidor. Och vips har Dan Brown sålt ytterligare sjukt stora upplagor.

2010-02-15T10:55:00.000+01:00

VBS.TV har gjort en dokumentär om Liberia, The Vice Guide To Liberia. Den behandlar krigsgeneraler, prostitution, kannibalism, heroin, barnsoldater, människooffer och kristendom. I vanlig ordning rör man sig i områden få västerlänningar sett, där både hot och faror ständigt närvarar. Den 58 minuter långa filmen ger en ocensurerad och vad jag tror är en tämligen ärlig bild av landet. Väldigt stark. Mycket sevärd. Och gratis.

2010-02-12T15:47:00.000+01:00

För en dryg vecka sedan hamnade jag av en tillfällighet på Dramaten för att se Drömmen Om Herrön - Killinggänget På Dramaten. Jag har aldrig varit ett fan av Killinggänget och minns med en bitter smak i munnen hur mina klasskompisar citerade repliker ur Nile City under andra halvan av 90-talet. Hela andra halvan(!). Besöket skulle inte leda till någon omvändning. Jag förstår helt enkelt inte vad som är kul med tokroliga kläder och dialekter från småstäder.

2010-02-04T15:10:00.002+01:00

De två första B.P.R.D albumen lider lite av samma problem som tidigare nummer av Hellboy. Så fort de börjar bli intressant så tar de slut. Tur då att den tredje volymen, Plauge Of Frogs, har en story från pärm till pärm. Och en riktigt bra sådan. En stor portion H.P. Lovecraft blandas med djup till huvudkaraktärerna, med ett fokus på Abe Sapiens bakgrund. Rekommenderas starkt åt fans av Hellboy.

2010-02-02T15:53:00.003+01:00

Årets första konsert, tillika ännu en Machine Head-konsert, är avklarad. Toppbetyg i vanlig ordning.

Foto av Christian Gustavsson på Rockfoto.nu

2010-01-25T13:31:00.002+01:00

Abel Ferraras Bad Liutenant från 1992 ligger mig varmt om hjärtat. Likaså gör Werner Herzog. Därför var det ett glädjande besked att den sistnämnde inte skulle göra en remake utan snarare sin version av originalet. Bad Liutenant: Port Of Call - New Orleans. Victor Argo som skrivit båda filmerna har valt att flytta handlingen från New York till New Orleans, post-Katharina. I vanliga fall har jag lite svårt för Nicolas Cage (Bringing Out The Dead är ett undantag) som sköter sig förvånansvärt bra här, Val Kilmer som spelar som har en mindre roll gör också bra ifrån sig. Att husguden Brad Dourif medverkar är dessutom en stor bonus. Hittills allt gott. Sen kommer de sista scenerna och vänder uppochner på vad som annars hade varit en fantastisk film.

2010-01-20T10:22:00.003+01:00

The Incredible Human Journey är en dokumentärserie i fem timslånga delar i antropologins tecken. Programledaren Alice Roberts är doktor i medicin och antropolog, hon ger sig i kast med att finna belägg för tesen om att människan härstammar från Afrika och vandrade ut i resten av världen därifrån och under vägen utvecklades till olika raser. Mycket intressant ämne, genomfört på ett pedagogiskt sätt, och mycket påkostat (BBC som producerat).

2010-01-14T16:25:00.001+01:00

Av någon besynnerlig anledning har jag dragit mig länge för att börja titta på Curb Your Enthusiasm trots att jag dyrkar Seinfeld, nu har jag hunnit till mitten av den andra säsongen. Mycket känns igen från Seinfeld, inte bara den politiskt inkorrekta humorn eller uppbyggnaden av manusen utan mycket i Larry Davids karaktär (Jerry, George och Elaine är aspekter av honom). Den subtila komiken passar mig ypperligt, den som är mer in-your-face, inte lika mycket. I den första säsongen är avsnittens uppbyggnad i princip identisk, detta verkar dock försvinna i den andra säsongen. Jag tittar glatt vidare...

2010-01-07T11:33:00.003+01:00

Omslaget till High On Fires (som i övrigt har en grymt daterad hemsida) nästa giv Snakes For The Divine är i vanlig ordning gjort av Arik Moonhawk Roper. Grymt snyggt, men väl likt Wolfmothers debut?

2010-01-04T14:45:00.002+01:00

Uncharted 2: Among thives är utan tvivel det snyggaste spel jag spelat. Först nu använder speltillverkarna det PS3:an har under skalet. Gillar man det första (min mitt-i-spelet-intryck) så lär man inte bli besviken, samma typ av story, lika dumma karaktärer och Indiana Jones möter Tomb Raider-känslan är intakt. Tror jag hamnade på ca 12,5 timmars speltid. Lika mycket action som äventyr. Skulle dock gärna sett fler pussel, som vanligt. I övrigt är jag mycket nöjd.

Nu har jag gett mig på Star Wars: The Force Unleached, men mest medan jag väntar på att dra igång med de senaste Silent Hill och Resident Evil.

2009-12-31T14:49:00.005+01:00

Följer min traditionen om årslistorna. I detta inlägg förutspådde jag att skivåret 2009 skulle bli bättre än det gångna året, om jag hade rätt. Skulle kunna dubbla listan både för skivor och konserter utan tvekan. I vanlig ordning i alfabetisk ordning.

Film:

Antichrist
Moon
The Imaginarium Of Dr. Parnassus
The Road
Where The Wild Things Are

Musik:

Buried Inside - Spoils Of Failure
Funeral Mist - Marathana
Magna Carta Cartel - Goodmorning Restrained
Mastodon - Crack The Skye
The Mars Volta - Octahedron

Live:

Neurosis (två ggr.)
Placebo
Massive Attack
Scott Kelly
Steve Von Till / Harvestman

2009-12-30T11:45:00.001+01:00

Banksy igen.

2009-12-18T13:34:00.000+01:00

Att skivåret 2009 har varit det bästa på länge har jag skrivit om ett flertal gånger tidigare i år. Men att det så sent som i början av december skulle fortsätta trilla in grymma släpp på listan var inte väntat. Just nu lyssnar jag mest på ett gäng album med föga positiva titlar:

Abandon - The Dead End
Amenra - Afterlife
Blueneck - The Fallen Hope
Freddy Madball - Catholic Guilt

2009-12-15T17:01:00.002+01:00

Det har gått nästan två år sedan jag skrev att jag just påbörjat rollspelskampanjen Mutant: Undergångens Arvtagare, och för en dryg vecka sedan spelade vi klart den. Räknat mellan tumme och pekfinger så rör det sig om ca 100 timmars spel, inte undra på att det är den längsta svenska rollspelskampanj som skrivits.

Dess styrka ligger i det faktum att man som spelare, under kampanjen och dess äventyr, får hitta svar på de frågor man ställer sig om universumet i spelets början. Med tanke på att jag inte läst böckerna så vet jag inte hur stor del som är vår duktiga och mycket engagerade spelledares förtjänst men i stort var kampanjen spännande, intressant och mångfacetterad. Personligen skulle jag ser mindre av tokroliga namn och karaktärer och mer allvar och filosofi, men för att få ett rollspel att sälja i Sverige år 2009 så bör man rikta in sig på den "stora" marknaden vilket är precis vad Järnringen gjort.

För er som är intresserade av rollspel eller bara vill ha lite skön läsning kan jag rekommendera de resuméer vår spelledare skrivit efter varje möte. Hittills är Den Vilda Kampen 179 sidor lång men då saknas fortfarande det sista kapitlet. Filen uppdateras fortlöpande och bör vara komplett inom några dagar.

2009-12-07T15:00:00.001+01:00

"I love everything that is not normal"

- Alejandro Jodorowsky

2009-12-06T18:34:00.003+01:00

Stockholms Filmfestival Del 2 av 2.

Fantastic Mr Fox
Trots att detta är en animerad dockfilm om djur känner man igen Wes Andersson. Inte bara för att han använt sig av sin vanliga skådespelarensemble utan mycket på grund av dialogen och stämningen karaktärerna sinsemellan. Man vet vad man får när Andersson står för regin,och det i positiv bemärkelse.

The Road
Voice over och backflashes precis som väntat. Något som däremot var oväntat att den var väldigt osentimental. Visuellt är den verkligen spot on. De öde landskapen, de öppna vägarna, de övergivna husen. Smuts, damm och sot. Precis som jag föreställt mig. Det jag saknar från förlagan var det mycket vackra och poetiska språket. Warren Ellis och Nick Caves soundtrack var väldigt mixat, mörkt och suggestivt blandat med dystra och vackra toner. Inget såseri alá James Horner, tack och lov. Jag blev överlag väldigt positivt överraskad, sen kan jag nog ägna timtal åt att diskutera detaljer. Men så är det alltid när man dyrkar en förlaga.

Tetro
Francis Ford Coppolas familjedrama om brödraskap, skapande och prestationsångest. Vincent Gallo fullkomligen lyser i huvudrollen (varför spelar han inte mer?). Bildspråket känns till en början lite krystat trots att fotot är bitvis magnifikt. Historian är spännande, engagerande och intressant. Jag förstår inte om Coppolas intention är att vara rolig eller om de farsliknande scenerna har någon konstnärligt funktion, fungerar gör de i alla fall inte för mig. Greppet att blanda brödernas skapelse för att förmedla deras egna historia är däremot mycket vackert och lyckat.

Thirst
Den superhypade koreanen Chan-wook Park är tillbaka. Denna gång med en vampyrhistoria som inte påminner om någon av alla de amerikanska vampyrfilmerna som dykt upp de senaste åren. Storyn känns griper dock inte riktigt tag och jag tror att det till största del beror på de ointressanta karaktärerna. Den enda av dem jag känner någon som helst sympati med är kvinnan. Fotot är i vanlig ordning snyggt så det förslår, färger, komposition och klippning är på topp.

2009-12-04T14:09:00.003+01:00

Stockholms Filmfestival Del 1 av 2.

Mother
Jag är föga imponerad av Joon-Ho Bong tidigare verk men temat i Mother intresserade mig och trailern lockade. Jag kan inte sätta fingret på vad men någonting saknades. Bitvis var den spännande och intressant medan andra bitar kändes urvattnade. De "tokroliga" inslagen och den opassande musiken kunde man skippat helt för min del.

The Limits of Control
Jarmusch tänjer på gränserna för vad som är kommersiell genrefilm. De sällskap som lämnade salongen i tron om att det rörde sig om en actionfilm lär varit rejält besvikna. Manusmässigt känner man igen sig om man är bekant med regissören. Tempot är dock aningen långsammare än vanligt. Med skådespelare som John Hurt, Bill Murray, Tilda Swinton och Gael Garcia Benal, foto av Christopher Doyle samt ett soundtrack av Sunn o))) Boris och Earth kan det knappast bli annat än bra.

The Cove
Det är sällan dokumentärer blir riktigt spännande, The Cove är således ett undantag. Man har använt ett annorlunda upplägg och har ett tydligt mål, ett slut. Samtidigt är det ett starkt personporträtt av Ric O’Barry som lidit svåra samvetskval under många år. Det är skönt att se en så målinriktad person som verkligen brinner för sin sak. Det går förstås inte att undvika parallellerna med Sharkwater som har ett liknande tema men inte alls lika starka karaktärer. Dessutom har inte The Cove en väldigt enerverande berättarröst.

2009-12-01T15:21:00.001+01:00

Gårdagens konsert med The Mars Volta på Cirkus var klart över min förväntan. Med en setlist innehållande nästan uteslutande material från debuten och det senaste albumet, samt ett par komplement från mellanplattorna, kunde de inte misslyckas (läs varför). Dessutom framfördes nästan hälften av låtarna i originaltappning. Det enda negativa var att sången inte höll hela vägen, men att döma av de kopiösa mängder te (peyote-avkok?) Cedric Bixler-Zavala hällde i sig får man anta att någon form av förkylning var anledningen till det.

Foto av Pär Kjellén på Rockfoto.nu

2009-11-24T16:28:00.003+01:00

Då var det slutligen officiellt; Massive Attack släpper sin efterlängtade fullängdare Heligoland den åttonde februari 2010. Den tiospåriga skivan inkluderar dessvärre inte Mike Patton som vissa rykten låtit göra gällande.

2009-11-16T16:35:00.001+01:00

Placebo överraskade. Jag har inte sett dem sen i slutet av nittiotalet och då på festival. En bra setlist som nästan innehöll hela senaste plattan och en hel del annat trevligt levererades. Till min förvåning spelade de min favorit Twenty Years (dessvärre i någon form av funktappning, men i alla fall). De äldre låtarna spelades i genomarbetade liveversioner, något jag nästan alltid uppskattar. Sceneriet var precis så påkostat som man kan vänta sig av ett band i Placebos storlek, smakfullt med allt i vitt och en rejäl skärm som täckte hela scenen.

Foto av Viktor Wallström på Rockfoto.nu

2009-11-14T13:48:00.002+01:00

Det var flera år sedan jag överdoserade post-rocken och allt vad den innebär. Alla dessa svåra "obrydda" band med alldeles för långa låttitlar. Det blev för mycket helt enkelt. Där med inte sagt att guldkornen består. Men så av en tillfällighet sprang jag på P.G. Lost för en tid sedan. De har i dagarna gjort sitt tredje släpp In Never Out och det lever upp till de två tidigare verken. De känns som en frisk fläkt i en uttjatad genre.

2009-11-11T16:49:00.002+01:00

Idag är det en vecka sedan jag såg ISIS för fjärde (eller var det femte?) gången. Jag tycker att deras material blivit allt svagare och ointressantare sen mästerverken Oceanic och Panpoticon. Det betyder att deras setlist gick rak emot mig då den endast innehöll två spår som var äldre än In The Abcence Of Truth. Att ISIS turnerat mycket de senaste åren märktes verkligen. Både i positiv och negativ bemärkelse. Kvintetten var grymt samspelta och sången betydligt bättre än den brukar. Men de kändes också mindre engagerat och publikkontakten var som borttrollad.

Nästa konsert blir på fredag då Placebo intar Annexet.

2009-11-06T16:38:00.003+01:00

När jag av en vän hörde att Watain skulle vara med i Skräckministeriet på SVT var jag tvungen att koll in vad det var för program det handlade om. De halvtimmeslånga avsnitten kommer inte med mycket nytt för skräckintresserade men bjuder så väl på intressanta intervjuer med spännande människor som HR Giger och Shinya Tsukamoto. Under de åtta avsnitten dyker det upp en del för mig tidigare kända ansikten bland annat Mattias Fyhr, John Ajvide Lindqvist, Peter Bergting och Erik Danielsson. Räkna inte med utbildning, snarare lättsam underhållning.

Men varför måste man avsluta programmet med den töntiga frasen: "Se oss igen i nästa vecka, om ni törs"? Ta skräcken på allvar, det är inget barnprogram!

2009-11-05T20:53:00.002+01:00

Någon som har något att säga om Grant Morrisons Final Crisis?

2009-11-04T20:04:00.001+01:00

Idag passerade min låträknare på Last.fm 20 000 låtar, detta sedan ganska exakt två år och en månad. Kul att notera är att de just idag tar bort sin egentillverkade räknare. Det innebär att min personliga favoritlista börjar bli tämligen ackurat. De fem artister jag lyssnat mest på är:

#1 - Neurosis / 549 låtar
#2 - Ulver / 455 låtar
#3 - Magna Carta Cartel / 418 låtar
#4 - Cult Of Luna / 413 låtar
#5 - Mastodon - / 407 låtar

Förstaplatsen var föga förvånande, att MCC knyckt tredjeplatsen är dock lite överraskande med tanke på att jag bara haft deras album i ca. ett år. Trodde att jag lyssnade på mera black metal, men det är nog utspritt över flera band.

2009-10-29T15:47:00.001+01:00

Moon var precis så bra som jag trodde. Visuellt påminner den mig en hel del om 2001 och Alien. Handlingen är intressant, spännande och dess filosofiska aspekter stannar kvar i huvudet långt efter att eftertexterna rullat klart. Clint Mansell's musik kommer till sin rätt tillsammans med de tomma månlandskapen. Sam Rockwell bär verkligen ett tungt ok, som nästan helt ensam skådespelare, och han gör det med bravur. Filmen är kort sagt otroligt vacker.

2009-10-26T16:48:00.002+01:00

I lördags såg jag Muse för fjärde gången, tredje gången i Sverige. De levererade i vanlig ordning ett storskaligt liveframträdande i sann arena/symfonirocksanda med rejält påkostad scen och bra ljud. Låtlistan var till belåtenhet i sin fokus på låtar från Absolution fram till den nya The Resistence. En sak skilde sig dock markant från tidigare tillfällena, publiken som betedde sig som att de var på konsert för första gången. Men det var knappast Muse fel.

Bilden är från en annan konsert men lasrarna var med i vanlig ordning.

2009-10-23T16:19:00.004+02:00

Ända sedan jag läste en intervju med Peter Bergting om hans samarbete med Jens Lapidus, Gängkrig 145, har jag varit sugen på att läsa hans om talade The Portent. I förra veckan gjorde jag slag i saken och gick och köpte ett exemplar. Den påminde mig om Hellboy och dennes universum, både visuellt och storymässigt. Teckningarna är klanderfria, vackra miljöer och behagliga färger. Det finns på något underligt sätt värme i de karga miljöerna. Jag tyckte dock att manuset kändes lite rumphugget ibland, jag hade föredragit att se ett långsammare tempo och således ett längre verk. Men i stort sätt är jag mäkta imponerad. På Bertlings hemsida kan man läsa uppföljaren The Portent Vol 2 som är en friståendeuppföljare så när som på karaktärer och tema.

"The Portent is one of the best fantasy comics I've ever seen – wonderfully atmospheric, beautiful and strange." - Mike Mignola.

2009-10-23T15:03:00.002+02:00

Jag var inte helt ute och cyklade med min gissnings/önskelista inför Stockholms Filmfestival. Trots att jag saknar ett par filmer är jag nöjd med den första batchen biljetter:

Mother
The Limits of Control
Den fantastiske räven (Sluta översätt!)
The Cove
The Road
Tetro (Den hade jag missat i min lista)
Thirst

2009-10-19T16:06:00.002+02:00

2003 såg jag Massive Attack första gången, det var deras andra framträdande på Hultsfredsfestivalen (det första var 1995). Då var de aktuella med 100th Window sedan dess har det kommit två EP och ett soundtrack men fortfarande ingen ny fullängdare. Men den som väntar på något gott brukar det ju heta. Och att döma av de nya låtar som framfördes på Annexet i går kväll så väntas något riktigt gott.

Massive Attacks sound på skiva är något helt annorlunda än deras sound live. På inspelningarna är ljudet sparsmakat, återhållsamt och ordnat, live är det kallare, hårdare och tyngre. Behöver jag säga vilket jag föredrar? Visuellt sett, med samma ljusrigg som förra gången, var konserten fläckfri. Låtvalet var som väntat en blandning av nytt osläppt material blandat med gamla hits. Det enda jag har att gnälla på var att det sista extranumret, Karmacoma, kändes lite som en överflödig publikfriare. Slutet på nya Marrakech var var ju så fulländande.

Foto från Rockfoto.nu

2009-10-16T16:13:00.004+02:00

Stockholms Filmfestival närmar sig och det är snart tid för programmet att släppas. Under sommaren och hösten har min önskelista vuxit sig allt större, trots att den inte är lika diger som fjolårets. Här är ett par av dem:

Bad Lieutenant
Harry Brown
Imaginarum Of Dr Parnassus
Life During Wartime
Moon
Pandorum
The Box
The Fantastic Mr Fox
The Road
Thirst

2009-10-15T16:56:00.003+02:00

P3 Dokumentär är i full gång sedan sommaruppehållet. Två avsnitt har gått, ett special om finanskrisen och ett vanligt om Ny Demokrati. På denna URL hittar ni RSS-flöde som fungerar toppen med iTunes. Mycket nöje!

2009-10-14T15:12:00.004+02:00

Nyx är uppvuxen hos och namngiven av Vertigomannen. Sen en vecka tillbaka stjäl han all tid av familjen Marino/Sandberg. Förhoppningsvis kommer han fortsätta med det.

2009-10-14T12:31:00.002+02:00

Nyligen inkorporerade jag Steve Von Till's psykedeliska sidoprojekt Harvestman i Vontill.org och från och med idag kommer sajten innehålla nyheter relaterade till båda namnen. Bilden ovan kommer från hans gig på Roadburn tidigare i år.

2009-10-02T16:41:00.001+02:00

Som jag nämnt tidigare så är 2009 ett av de bästa skivåren på länge. Buried Inside, Funeral Mist, Mastodon och The Mars Volta är gjutna på min topp-5. Idag släppte Sounds Of Zilence den femte, Magna Cartas debutalbum Goodmorning Restrained. Skivan är gratis för nedladdning.

2009-10-01T16:19:00.004+02:00

Efter att ha läst och hört en hel del gott om Kurt Sutters nya serie, Sons Of Anarchy, blev jag intresserad och beslöt mig för att ge den en chans. Tre avsnitt får nog räcka. Serien har goda förutsättningar, den behandlar intressanta grupperingar och samhällsproblem och den har minst en handfull bra skådespelare (Ron Perlman i spetsen) men den har en stor brist. Den är barntillåten. Trovärdigheten minskar markant när det gäng bikers (de försörjer sig på vapenförsäljning) som serien handlar om aldrig använder det förbjudna ordet. Inte heller visas något naket trots att flera scener utspelar sig på både strippklubbar och bordeller. Visst impliceras det att ett flertal karaktärer använder narkotika, en är till och med heroinist, men vi får aldrig se någon bruka något starkare än marijuana. Men den största anledningen till att jag inte kan ta anarkins söner på allvar är den änglalika huvudrollsinnehavaren med kristna värderingar och ett överdimensionerat samvete.

2009-09-28T16:37:00.002+02:00

Den Hårdaste Mannen I Showbiz var riktigt underhållande och intressant. Min bild av Ron Jeremy, mannen som blev världens största manliga porrskådespelare genom att suga av sig själv på film, har verkligen förändrats. Bakom mustaschen, och den 25 cm långa penisen, döljer sig en sympatisk och ödmjuk arbetsnarkoman som än idag försöker bli en "vanlig" skådespelare. Till skillnad från Lemmy, som jag skrev om i detta inlägg, så slår Jeremy hål på myten om sig själv snarare än att bidra till den.

2009-09-23T14:30:00.003+02:00

HBO Films brukar sällan hålla lika hög kvalité som TV-serierna från HBO. Med det inte sagt att miniserierna och filmerna skulle vara dålig. Långt där ifrån, bara inte fullt så bra. Således hade jag inte skyhöga förväntningar när jag började titta på den sju timmar långa John Adams. Den hade som väntat en stor budget, suveränt skådespel (särskilt Paul Giamatti och Laura Linney), djupa och intressanta karaktärer och en spännande plott. Serien fungerar bra som en lång historielektion om det Amerikanska uppbrottet ur koloniseringen som sedermera leder till självständighetsförklaringen. Jag var rädd att serien skulle fungera som någon form av hyllning till John Adams men redan i andra avsnittet för stod jag så icke var fallet. Ett problem som genomsyrar hela serien är att den har stora problem med tidslinjen, jag förvånades ständigt över hur många år som gått mellan aktbytena. Fotografen en fallenhet för diagonala snitt vilket störde mig rejält då jag inte såg meningen med det, dessutom var fotot i övrigt klanderfritt vilket gjorde att jag tänkte på det hela tiden. Bitvis var den lite väl långsam, och då ska tilläggas att jag i övrigt gillar när man tar god tid på sig att berätta en historia. Det helt osannolika slutet höjde verkligen serien, åtminstone efter att jag tagit reda på att det stämde till fullo.

2009-09-21T16:46:00.002+02:00

Det strider lite mot mina principer att bara posta ett YouTube-klipp men denna liveversion med Woven Hand är så satans bra så jag bortser från det. Jag hjälper gärna till att sprida ordet. Det vill säga det om Woven Hand inte hans Gud!

2009-09-18T15:26:00.001+02:00

Vid det här laget är det väl få som undgått Jonas Åkerlunds video till den nya Rammstein-singeln Pussy. Jag känner stanken av moralpanik komma närmre. Buren av stora vingar. Låten ska enligt en artikel jag läste handla om sexturism, men skriverierna lär nog snarare behandla kukar och fittor. Att videon officiellt hostas av en amatörporrsajt lär inte göra saken bättre. Marknadsföringsknep? Javisst, och det lär fungera ypperligt!

Låten känns som en korsning av The Sounds och Deathstars. En garanterad hit, trots att videon inte lär spelas av många TV-kanaler.

2009-09-17T11:22:00.003+02:00

Tidigare när det ryktats om WOW-dödare har jag inte lagt någon större vikt i det då det i slutändan alltid handlat om någon sorts klon av onlinerollspelet med stort O. WAR och Age Of Conan är två exempel där man tagit ett mycket lyckat koncept och utvecklat det till något bättre men inte något unikt i sig. Men efter att ha sett denna 20-minuters work-in-progress-film, samt ett gäng trailers, av det kommande Star Wars MMORPG The Old Republic så tror jag verkligen att Blizzard bör känna sig hotade. På allvar.

2009-09-09T14:10:00.002+02:00

"Bra saker kommer till den som väntar, men bara det som lämnats kvar av de som skyndar"

- Abraham Lincon

2009-09-04T14:02:00.001+02:00

Tidigare i veckan avslutade jag Sputnikälskling (1999), den fjärde boken jag läst av Haruki Murakami. Tyvärr levde den inte riktigt upp till mina förväntningar. Jag vet inte om det beror på att Nordsteds bytt översättare eller om jag hade väntat mig ännu ett mästerverk i form av Kafka På Stranden (2006) eller Fågeln Som Vrider Upp Världen (2007). Kanske beror det på att detta är den tidigaste av hans böcker jag läst? Dels tycker jag inte språket var lika vackert som i tidigare verk (men det beror säkert helt på översättningen) och dels var inte karaktärerna lika intressanta och älskvärda som de brukar vilket bidrog till att jag inte sögs ner i storyn lika djup som i tidigare nämnda titlar. Boken är fortfarande fantastisk, bara inte lika fantastisk som hans två senaste verk.

2009-09-03T16:37:00.004+02:00

Ovan kan ni beskåda en screenshot ur den, i reklamvärlden, omtalade fejkannonsen för WWF signerad DDB Brazil. Texten lyder:

”The tsunami killed 100 times more people than 9/11. The planet is brutally powerful. Respect it. Preserve it.”

Annonsen som nyligen fördömdes av WWF var ett vinnande tävlingsbidrag i One Show. För att se bilden i högre upplösning och läsa mer läs på Resume. Säga vad man vill om annonsen men WWF lär få en hel del gratisreklam.

2009-09-01T15:58:00.001+02:00

För ett par dagar sedan gick Massive Attack ut med att de kommer släppa en femspårs EP i mitten på Oktober. Spekulationerna om den mycket efterlängtade fullängdaren florerar vilt på nätet och det senaste ryktet säger att plattan inte kommer att släppas för ens tidigt 2010. Lite märkligt kan tyckas med tanke på att bandet påbörjar sin Europaturné redan om en vecka, men å andra sidan så gjorde de exakt samma sak för ett drygt år sedan (då skivan också var "på gång"). Nåväl, den som väntar på något gott.

Titelspåret på på EP'n, Splitting The Atom, finns att lyssna på för den som söker lite.

2009-08-27T16:11:00.004+02:00

Det nya numret av Eskapix finns nu att beställa (apokalypso@gmail.com). Den innehåller Slaves To Darkness en sprillans ny långnovell av CJ Håkansson och på köpet får man:

Redax
Daughter of Darkness (fotokonst)
Helvetesmaskinen (novell av Rasmus Wahlman)
Willy och Pixy berättar sjuka vitsar
It´s tattoo baby (artikel)
Clark Ashton Smith (essä av Martin Glännhag)
Cancerflickans beska (krönika)
Nytt Riff (Cadials serie om rockbandet fortsätter...)
Historien om Weird Tales (essä av Martin Glännhag)
Han kallades Two-Gun Bob (fiktivt porträtt om Robert E Howard, Jonas wessel)
Här skålar Goth-starlets i absinth (Eskapix besöker underjordiska barer i Los Angeles)
Midvinternatt (serie av Ray Husac)

2009-08-25T15:11:00.000+02:00

White Line Fever roade mig till den milda grad att jag skrattade högt flera gånger, åtminstone till början. Efter drygt halva boken var jag ganska trött på Lemmy som gör allt i sin makt för att göda myterna om sig själv som den tuffaste mannen inom Rock N' Roll. Om man dyrkar frontmannen och/eller är ett die-hard-Mötorhead-fan skulle det nog vara lättare att uppskatta boken som bitvis tenderar att kännas som en ren historiebok. Givetvis går det inte komma ifrån att hans band har haft stor betydelse och att han och hans olika kumpaner varit med om en del hysteriskt roliga och spektakulära saker.

2009-08-20T16:54:00.002+02:00

Min plan var att spendera min sista dag på USA-semestern med att gå på lunchvisningen av Duncan Jones (Zowie Bowie) film Moon. Jag gick till stranden istället. Efter att ha läst flertalet recensioner, samt insett att SF med största sannolikhet inte kommer att köpa in filmen, ångrar jag mig. Jag tröstar mig med Clint Mansells soundtrack tills filmen släpps på DVD.