Gårdagens konsert med The Mars Volta på Cirkus var klart över min förväntan. Med en setlist innehållande nästan uteslutande material från debuten och det senaste albumet, samt ett par komplement från mellanplattorna, kunde de inte misslyckas (läs varför). Dessutom framfördes nästan hälften av låtarna i originaltappning. Det enda negativa var att sången inte höll hela vägen, men att döma av de kopiösa mängder te (peyote-avkok?) Cedric Bixler-Zavala hällde i sig får man anta att någon form av förkylning var anledningen till det.

Foto av Pär Kjellén på Rockfoto.nu

Då var det slutligen officiellt; Massive Attack släpper sin efterlängtade fullängdare Heligoland den åttonde februari 2010. Den tiospåriga skivan inkluderar dessvärre inte Mike Patton som vissa rykten låtit göra gällande.

Placebo överraskade. Jag har inte sett dem sen i slutet av nittiotalet och då på festival. En bra setlist som nästan innehöll hela senaste plattan och en hel del annat trevligt levererades. Till min förvåning spelade de min favorit Twenty Years (dessvärre i någon form av funktappning, men i alla fall). De äldre låtarna spelades i genomarbetade liveversioner, något jag nästan alltid uppskattar. Sceneriet var precis så påkostat som man kan vänta sig av ett band i Placebos storlek, smakfullt med allt i vitt och en rejäl skärm som täckte hela scenen.

Foto av Viktor Wallström på Rockfoto.nu

Det var flera år sedan jag överdoserade post-rocken och allt vad den innebär. Alla dessa svåra "obrydda" band med alldeles för långa låttitlar. Det blev för mycket helt enkelt. Där med inte sagt att guldkornen består. Men så av en tillfällighet sprang jag på P.G. Lost för en tid sedan. De har i dagarna gjort sitt tredje släpp In Never Out och det lever upp till de två tidigare verken. De känns som en frisk fläkt i en uttjatad genre.

Idag är det en vecka sedan jag såg ISIS för fjärde (eller var det femte?) gången. Jag tycker att deras material blivit allt svagare och ointressantare sen mästerverken Oceanic och Panpoticon. Det betyder att deras setlist gick rak emot mig då den endast innehöll två spår som var äldre än In The Abcence Of Truth. Att ISIS turnerat mycket de senaste åren märktes verkligen. Både i positiv och negativ bemärkelse. Kvintetten var grymt samspelta och sången betydligt bättre än den brukar. Men de kändes också mindre engagerat och publikkontakten var som borttrollad.

Nästa konsert blir på fredag då Placebo intar Annexet.

När jag av en vän hörde att Watain skulle vara med i Skräckministeriet på SVT var jag tvungen att koll in vad det var för program det handlade om. De halvtimmeslånga avsnitten kommer inte med mycket nytt för skräckintresserade men bjuder så väl på intressanta intervjuer med spännande människor som HR Giger och Shinya Tsukamoto. Under de åtta avsnitten dyker det upp en del för mig tidigare kända ansikten bland annat Mattias Fyhr, John Ajvide Lindqvist, Peter Bergting och Erik Danielsson. Räkna inte med utbildning, snarare lättsam underhållning.

Men varför måste man avsluta programmet med den töntiga frasen: "Se oss igen i nästa vecka, om ni törs"? Ta skräcken på allvar, det är inget barnprogram!

Någon som har något att säga om Grant Morrisons Final Crisis?