Den här föreställningen är slut. Väl mött på andra sidan.

PASSION BEFORE FASHION

Cover: Zbigniew M. Bielak

Musikåret 2010
A Swarm of the Sun - Zenith
Alcest - Écailles De Lune
Burzum - Belus
Deathspell Omega - Paracletus
Ghost - Opus Eponymous
Hans Zimmer - Inception
Nachtmystium - Addicts Black Meddle Pt II
The Open Up and Bleeds - An Act Of Love And Violence
Tid - Giv Akt
US Christmas - Run Thick In the Night
Watain - Lawless Darkness
Woven Hand - The Threshing Floor

Sol Invictus

"But unto you that fear my name shall the Sun of righteousness arise with healing in his wings."

- Malachi 4:2

Foto: AMC

Lost i zombiemiljö?
Hälften av The Walking Deads första säsong har nu sänts och jag måste säga att jag är besviken. Visst är den underhållande och bitvis riktigt snygg men den där riktiga AMC-känslan infinner sig aldrig. Den känns snarare vara gjord av något av Hollywoods riktiga mainstreambolag än det AMC som gjorde Breaking Bad och Mad Men. Karaktärerna känns på tok för stereotypa och har alldeles för tydliga agendor. Skådespelarinsatserna är tämligen mediokra bortsett från Michael Rooker och Norman Reedus som spelar de egentligen enda intressanta karaktärerna börderna Dixon. Att en serie som denna har TV-14 rating säger dessutom en hel del. Exploderande huvuden är OK. Bröst, absolut inte. Huruvida den är förlagan trogen eller ej kan jag inte uttala mig om men fortsätter seriens nästa hälft i samma stil så vet jag inte om jag fortsätter titta.

Gud, Satan och människan
Jag minns första gången jag hörde Si Monumentum Requires, Circumspice. Det första kapitlet i Deathspell Omegas trilogi om Gud, Satan och människan. Jag blev hänförd, känslan var nästintill sakral. Idag är skivan en modern klassiker, en milstolpe inom black metal och detta trots att det bara passerat sex år sedan den släpptes. Tre år senare kom det andra kapitlet Fas - Ite, Maledicti, in Ignem Aeternum och jag blev riktigt besviken. Jag hade hoppats på en ren fortsättning av föregångaren men istället levererades ett album där bandet utvecklats rejält. Skivan har ett tekniskt fokus och låtarna är betydligt längre. Än idag känns den ganska svårgenomtränglig. För några veckor sedan kom så slutligen det tredje och avslutande kapitlet Paracletus. Ryktena från dem som haft privilegiet att lyssna på promon lovade en tillbakagång, men samtidigt en form av utveckling. Efter att själv ha gett plattan tid tycker jag att den känns som det bästa av båda tidigare kapitel. Jag håller med om ryktena och tror att Paracletus på sikt kommer växa till ett mästerverk, om än inte lika starkt som Si Monumentum Requires, Circumspice.