När jag av en vän hörde att Watain skulle vara med i Skräckministeriet på SVT var jag tvungen att koll in vad det var för program det handlade om. De halvtimmeslånga avsnitten kommer inte med mycket nytt för skräckintresserade men bjuder så väl på intressanta intervjuer med spännande människor som HR Giger och Shinya Tsukamoto. Under de åtta avsnitten dyker det upp en del för mig tidigare kända ansikten bland annat Mattias Fyhr, John Ajvide Lindqvist, Peter Bergting och Erik Danielsson. Räkna inte med utbildning, snarare lättsam underhållning.

Men varför måste man avsluta programmet med den töntiga frasen: "Se oss igen i nästa vecka, om ni törs"? Ta skräcken på allvar, det är inget barnprogram!

Någon som har något att säga om Grant Morrisons Final Crisis?

Idag passerade min låträknare på Last.fm 20 000 låtar, detta sedan ganska exakt två år och en månad. Kul att notera är att de just idag tar bort sin egentillverkade räknare. Det innebär att min personliga favoritlista börjar bli tämligen ackurat. De fem artister jag lyssnat mest på är:

#1 - Neurosis / 549 låtar
#2 - Ulver / 455 låtar
#3 - Magna Carta Cartel / 418 låtar
#4 - Cult Of Luna / 413 låtar
#5 - Mastodon - / 407 låtar

Förstaplatsen var föga förvånande, att MCC knyckt tredjeplatsen är dock lite överraskande med tanke på att jag bara haft deras album i ca. ett år. Trodde att jag lyssnade på mera black metal, men det är nog utspritt över flera band.

Moon var precis så bra som jag trodde. Visuellt påminner den mig en hel del om 2001 och Alien. Handlingen är intressant, spännande och dess filosofiska aspekter stannar kvar i huvudet långt efter att eftertexterna rullat klart. Clint Mansell's musik kommer till sin rätt tillsammans med de tomma månlandskapen. Sam Rockwell bär verkligen ett tungt ok, som nästan helt ensam skådespelare, och han gör det med bravur. Filmen är kort sagt otroligt vacker.

I lördags såg jag Muse för fjärde gången, tredje gången i Sverige. De levererade i vanlig ordning ett storskaligt liveframträdande i sann arena/symfonirocksanda med rejält påkostad scen och bra ljud. Låtlistan var till belåtenhet i sin fokus på låtar från Absolution fram till den nya The Resistence. En sak skilde sig dock markant från tidigare tillfällena, publiken som betedde sig som att de var på konsert för första gången. Men det var knappast Muse fel.

Bilden är från en annan konsert men lasrarna var med i vanlig ordning.

Ända sedan jag läste en intervju med Peter Bergting om hans samarbete med Jens Lapidus, Gängkrig 145, har jag varit sugen på att läsa hans om talade The Portent. I förra veckan gjorde jag slag i saken och gick och köpte ett exemplar. Den påminde mig om Hellboy och dennes universum, både visuellt och storymässigt. Teckningarna är klanderfria, vackra miljöer och behagliga färger. Det finns på något underligt sätt värme i de karga miljöerna. Jag tyckte dock att manuset kändes lite rumphugget ibland, jag hade föredragit att se ett långsammare tempo och således ett längre verk. Men i stort sätt är jag mäkta imponerad. På Bertlings hemsida kan man läsa uppföljaren The Portent Vol 2 som är en friståendeuppföljare så när som på karaktärer och tema.

"The Portent is one of the best fantasy comics I've ever seen – wonderfully atmospheric, beautiful and strange." - Mike Mignola.

Jag var inte helt ute och cyklade med min gissnings/önskelista inför Stockholms Filmfestival. Trots att jag saknar ett par filmer är jag nöjd med den första batchen biljetter:

Mother
The Limits of Control
Den fantastiske räven (Sluta översätt!)
The Cove
The Road
Tetro (Den hade jag missat i min lista)
Thirst

2003 såg jag Massive Attack första gången, det var deras andra framträdande på Hultsfredsfestivalen (det första var 1995). Då var de aktuella med 100th Window sedan dess har det kommit två EP och ett soundtrack men fortfarande ingen ny fullängdare. Men den som väntar på något gott brukar det ju heta. Och att döma av de nya låtar som framfördes på Annexet i går kväll så väntas något riktigt gott.

Massive Attacks sound på skiva är något helt annorlunda än deras sound live. På inspelningarna är ljudet sparsmakat, återhållsamt och ordnat, live är det kallare, hårdare och tyngre. Behöver jag säga vilket jag föredrar? Visuellt sett, med samma ljusrigg som förra gången, var konserten fläckfri. Låtvalet var som väntat en blandning av nytt osläppt material blandat med gamla hits. Det enda jag har att gnälla på var att det sista extranumret, Karmacoma, kändes lite som en överflödig publikfriare. Slutet på nya Marrakech var var ju så fulländande.

Foto från Rockfoto.nu